DNA tester i hundavel

Genetiska tester i hundaveln

Text: Sofia Malm Persson, PhD, Genetiskt sakkunnig vid avdelningen för avel och hälsa, Svenska kennelklubben.

Kartläggningen av hundens arvsmassa år 2005 blev startskottet för en snabb utveckling av genetiska tester för olika sjukdomsanlag hos våra hundar. Idag tillhandahåller laboratorier världen över DNA-tester för en uppsjö  av sjukdomar och andra egenskaper. Utvecklingen går alltmer mot multitester som omfattar ett stort antal mutationer. Att som hundägare, uppfödare eller veterinär bedöma nyttan med och tillförligheten av dessa tester kan vara svårt. Att ett test finns tillgängligt innebär inte automatiskt att det är lämpligt att använda, eller att det är tillförlitligt för den aktuella hundrasen.

Möjligheter och utmaningar

Ett sjukdomsgenetiskt test kan utföras när som helst under hundens liv och behöver bara göras vid ett tillfälle. Det gör att man tidigt, innan symtom hunnit visa sig, kan se om hunden ifråga löper risk att själv bli sjuk i den för testet specifika sjukdomen. Man kan också se om hunden riskerar att nedärva sjukdomen till sina avkommor eller om den inte alls bär på sjukdomsanlaget. Den här kunskapen är av särskilt stor vikt för sjukdomar som är svåra att diagnostisera, debuterar sent och/eller är av stor klinisk betydelse i rasen.

Tillgången till genetiska tester medför möjligheter till ett effektivare avelsarbete för en rad sjukdomar. Tack vare denna nya teknik slipper vi slå ut djur från avel i onödan, för att vi misstänker att de kan vara anlagsbärare, och vi undviker framförallt att två anlagsbärare oavsiktligt paras och lämnar sjuk avkomma. Genetiska tester kan också underlätta veterinärens arbete med att diagnosticera olika sjukdomar.

Så långt låter det bra. Men det finns en hel del försvårande omständigheter kring det stora utbudet av genetiska tester, som ger anledning att mana till eftertänksamhet, och i vissa fall skepsis. Långt ifrån alla tester som erbjuds på marknaden kan anses vara tillförlitliga och/eller lämpliga att använda. I värsta fall kan nyttjandet av ett DNA-test som inte är tillförlitligt eller applicerbart i en hundras innebära att avelsdjur slås ut på felaktiga grunder, eller ännu värre, falskeligen bedöms som fria från ett sjukdomsanlag. Även om gentester som verktyg i avelsarbetet medför nya möjligheter, skapar de också frågeställningar och utmaningar.

Risk för felaktiga prioriteringar

Det kan finnas olika anledningar till att ett test inte är tillförlitligt eller tillämpbart. Nedärvningen av den aktuella sjukdomen kan vara mer komplicerad än vad testet tar hänsyn till (med flera gener, och ibland även miljöfaktorer, inblandade) vilket kan göra att hundens genotyp (testresultatet) och fenotyp (dess kliniska status) inte alltid stämmer överens. Testet kan vara validerat för någon eller några hundraser, men inte för andra. Dessutom kan testet vara relativt ointressant såtillvida att sjukdomen inte förekommer, eller är mycket ovanlig, i den aktuella rasen. Många av de genetiska tester som finns på marknaden är för relativt ovanliga sjukdomar och defekter, medan de mer vanliga åkommorna hos våra hundar har en komplex nedärvning utan tillgång till gentester.

Risken är att genetiska tester tar fokus och utrymme i avelsarbetet från annat som är av större klinisk betydelse, vilket kan leda till en försämring med avseende på andra hälsoaspekter. Den information som DNA-testet ger måste ställas i relation till övriga egenskaper, t ex andra sjukdomar, som ingår i avelsmålet för en viss hundras. Det finns annars en uppenbar risk att avelsarbetet fokuseras på de sjukdomar och defekter som är lätta att ”mäta” och registrera. Hundarnas övergripande hälsostatus och långsiktigheten avseende genetisk variation är viktiga komponenter i denna prioritering.

Ofta rasspecifika

För många ärftliga sjukdomar kan till synes samma symptom och sjukdomsbild orsakas av vitt skilda genförändringar (mutationer). Det finns med andra ord olika genetiska orsaker till vad man normalt skulle kalla för en och samma sjukdom. Det kan gälla mellan olika raser, men också inom en och samma ras. Studier kring den genetiska bakgrunden till olika sjukdomar hos hund inriktas ofta på en eller ett fåtal raser. När forskarna sedan vill bredda upptäckten av en mutation till att omfatta även andra raser har det i många fall visat sig att den genförändring som orsakar sjukdomen A i en ras, inte alls nödvändigtvis har samma effekt i en annan.

Hur bra det sjukdomsgenetiska testet än är på den uppgift det är designat för, har det alltså vissa begränsningar. Ett exempel är ögonsjukdomen progressiv retinal atrofi, PRA, som kan orsakas av många olika mutationer (de flesta med en autosomal recessiv arvsgång).  För en del typer av PRA, till exempel den variant som benämns prcd-PRA och förekommer i ett stort antal raser, vet man vilken genförändring som ligger bakom och kan genom DNA-test undersöka om hunden är fri (normal), anlagsbärare eller genetiskt affekterad. För andra former av PRA är den genetiska bakgrunden inte känd. Det innebär i praktiken att en hund som genom DNA-test befunnits vara fri från prcd-PRA, kan vara anlagsbärare för eller affekterad av en annan form av PRA. I en del raser vet man att flera varianter av PRA förekommer, varav en del går att DNA-testa för och andra inte. En hund som uppvisar kliniska symptom på en sjukdom är självfallet inte är lämplig för avel, oavsett vad DNA-testet visar. Hundens kliniska sjukdomsstatus är i det avseendet alltid överordnad den genetiska.

Hos rasen golden retriever har hittills tre olika genförändringar som ger upphov till ögonsjukdomen progressiv retinal atrofi (PRA) identifierats och DNA-tester finns tillgängliga. Den vanligaste mutationen finns i genen SLC4A3 och kallas för GR-PRA1. Denna mutation svarar för uppskattningsvis 50-60% av PRA-fallen i rasen. Ytterligare runt 30% av fallen kan förklaras av en mer nyupptäckt mutation i en gen som heter TTC8. Denna PRA-variant kallas GR-PRA2.  Den tredje formen, prcd-PRA, förklarar bara någon enstaka procent. Återstående ca 10-20% av PRA-fallen i rasen kan alltså inte hänföras till någon av de hittills kända mutationerna. Det finns med andra ord sannolikt ännu fler mutationer hos golden retriever som kan ge upphov till PRA. Trots de många olika PRA-mutationer som förekommer bör poängteras att PRA inte är någon vanlig åkomma i rasen. Foto: Helene Strömbom.

Nedärvningen inte alltid klarlagd

Majoriteten av de DNA-tester som finns på marknaden är för sjukdomar som, på mer eller mindre säkra grunder, antas följa en så kallad autosomal recessiv arvsgång (se faktaruta nedan). Många av dessa sjukdomar är relativt ovanliga, men tacksamma att kartlägga genetiskt på grund av den enkla arvsgången. Flertalet av de mer frekvent förekommande sjukdomarna hos våra hundar styrs dock av flera gener och miljöfaktorer i samverkan. För sådana sjukdomar är det svårare att utröna den genetiska bakgrunden och därmed också mer komplicerat att ta fram tillförlitliga DNA-tester.

I vissa fall lyckas forskarna identifiera någon enstaka genvariant (mutation) som visar sig vara associerad med, eller ha stor inverkan på, en åkomma med en komplex arvsgång. I en del fall lanseras DNA-tester även för sådana mutationer, som visserligen kan indikera ökad risk för en sjukdom men där långt ifrån alla genetiskt affekterade hundar blir sjuka. Denna typ av DNA-tester är svårare att utnyttja i det praktiska avelsarbetet eftersom det många gånger är oklart hur stor risk en hund med den aktuella genförändringen har att utveckla sjukdomen. Man vet inte heller vilka andra genetiska riskfaktorer för åkomman som hunden bär på, eller i vilken utsträckning miljöeffekter inverkar.

Även för en del av de tester där nedärvningen inledningsvis bedömts vara autosomal recessiv har det i ett senare skede visat sig att testet fungerar otillfredsställande. Det kan bero på att arvsgången är mer komplex än man först trott, med flera gener inblandade, eller att testet inte är tillräckligt validerat för alla de raser inom vilka det erbjuds.

Stäm av med rasklubben

För hundägare och uppfödare är det många gånger svårt att veta om den sjukdom för vilken man önskar testa sin hund följer en autosomal recessiv arvsgång, och om testet i fråga är tillräckligt utvärderat och relevant för rasen. En kontakt med aktuell rasklubb innan testet genomförs är att rekommendera! I vissa fall kan man även få viss vägledning genom laboratoriets webbplats. Om testet till exempel sägs ge svar på huruvida hunden har en ökad risk att få sjukdomen eller om arvsgången sägs visa ofullständig penetrans (d v s att hunden trots att den bär på mutationen inte säkert blir sjuk) kan det finnas anledning att undersöka saken närmare. Några exempel på sjukdomar med en kvantitativ (komplex) nedärvning för vilka DNA-tester för ”riskgener” marknadsförs är degenerativ myelopati, renal dysplasi och ledslapphet (HD).

Svenska kennelklubbens generella hållning är att tester för sjukdomar med en kvantitativ/komplex arvsgång endast bör tillämpas i de fall där det genom god vetenskaplig dokumentation kan fastställas att den/de aktuella mutationen/mutationerna medför en betydande och definierad risk för en sjukdom, och under förutsättning att åkomman är av klinisk betydelse i rasen. Detta för att undvika såväl diagnosticering och avelsurval på osäkra eller felaktiga grunder.

Multitester – nytt fenomen

Ett tämligen nytt, men allt vanligare, fenomen på DNA-testmarknaden är multitester eller pakettester, innehållande DNA-tester för ett stort antal olika mutationer för sjukdomar och andra egenskaper. Laboratoriet erbjuder ett testpaket, ofta för samtliga raser, innehållandes ett stort antal olika mutationer (vanligen över ett 100-tal).

Det här kan kanske tyckas vara ett smidigt och kostnadseffektivt sätt att få ut mesta möjliga information om sin hunds arvsmassa. Problemet är dock att de resultat dessa tester ger kan vara både svårtolkade och många gånger av begränsat värde, eller rentav missvisande, för den egna hundrasen. Paketen innehåller vanligen en blandning av tester för sjukdomar med fastställt autosomal recessiv nedärvning och oklar eller komplex nedärvning. I de flesta raser är det på sin höjd några enstaka av de i paketet ingående testerna som är ordentligt validerade och av värde för just den rasen. Att då ”på köpet” även få information om vilka eventuella mutationer hunden bär på i andra gener är inte enbart av godo, bland annat eftersom det kan få konsekvenser för avelsurvalet.

Eftersom man som uppfödare, oaktat ett DNA-tests tillförlitlighet eller relevans för rasen, är skyldig att ta hänsyn till testresultatet i avelsarbetet riskerar den här typen av multitester medföra negativa konsekvenser för avelsbasen och olyckliga prioriteringar i avelsarbetet.

SKK registrerar resultat från DNA-tester

Svenska kennelklubben, SKK, registrerar i dagsläget resultat från ett tjugotal olika DNA-tester (april 2019). De flesta tester registreras i en eller enstaka raser, och flera avser olika varianter av progressiv retinal atrofi, PRA. Resultat för de tester som registreras centralt hos SKK finns tillgängliga på skk.se genom SKKs e-tjänster Hunddata och Avelsdata.

Beslut om central registrering av DNA-testresultat i SKKs databas tas av SKKs avelskommitté efter ansökan från berörd ras- och specialklubb. Till sin hjälp har kommittén en arbetsgrupp kallad DNA-gruppen som granskar det aktuella testet med avseende på tillförlitlighet och relevans i berörd ras. I DNA-gruppen ingår ledamöter från avelskommittén, anställda vid SKKs kansli och forskare inom molekylärgenetik. Ett grundläggande krav för central registrering är att forskningen bakom den mutation som ligger till grund för aktuell sjukdom är publicerad i en vetenskaplig tidskrift, så att det är möjligt att granska detaljerna kring forskningsresultaten.

Rutiner för provtagning

Prov för DNA-test kan tas antingen som svabbprov i hundens mun eller baserat på blodprov. SKK godkänner resultat baserade på både blod och svabbar, förutsatt provtagningen görs vid en veterinärklinik och att förpackningen med svabb tas med obruten till veterinären. Centralt vid provtagningen är att hundens identitet kontrolleras och verifieras av veterinär. Det hjälper inte hur säkert själva DNA-testet är, om det är fel individ som provtas. Svabben eller blodprovet ska postas av kliniken till aktuellt laboratorium, detta får inte överlåtas till hundägaren.

För tester som registreras av SKK har hundägaren normalt med sig två blanketter som ska fyllas i. Dels laboratoriets remiss, som fylls i och skickas tillsammans med provet, dels SKKs DNA-remiss på vilken veterinären intygar att hen kontrollerat hundens identitet och hundägaren medger att resultatet registreras av SKK. SKKs remiss behålls av ägaren och skickas sedan in tillsammans med provsvaret till SKK för registrering.

Internationell samverkan

Genetiska tester är i högsta grad en internationell angelägenhet. De utmaningar och frågeställningar vi ställs inför i Sverige är i stor utsträckning de samma i andra länder. Till de mest frekventa frågorna hör vart man ska vända sig för att hitta tillförlitliga tester och laboratorier.

I syfte att underlätta för uppfödare och hundägare att hitta rätt i djungeln av olika tester, och som ett första steg i att kvalitetssäkra såväl tester som laboratorier, lanserades under våren 2018 projektet ”Harmonization of Genetic Testing in Dogs”. Projektet har utvecklat en databas med mer än 250 tester tillhandahållna av över 20 laboratorier/företag i fler än 450 raser. Databasen är sökbar baserat på test, ras och laboratorium (se länk i faktaruta). Förutom information om respektive test, med länkar till vetenskapliga referenser, finns även kontaktuppgifter och kvalitetsmått för de olika testföretagen.

Projektet har genomförts av den ideella organisationen International Partnership for Dogs, IPFD. Organisationen grundades år 2014 och har sitt säte i Sverige, med partners och sponsorer över hela världen. IPFDs ordförande, veterinär Pekka Olson, är ordförande även för SKK.

IPFD driver webbplatsen www.dogwellnet.com och arrangerar dessutom konferensen International Dog Health Workshop som avhålls vartannat år, närmast i London i slutet av maj. Genetiska tester är ett av konferensens stående huvudteman.

FAKTA

Svenska Kennelklubbens policyuttalande rörande genetiska tester
Med anledning av de många frågor rörande genetiska tester som inkommer till Svenska Kennelklubben, SKK, från såväl uppfödare som rasklubbar har SKKs avelskommitté tagit fram ett generellt policyuttalande kring tillämpningen av genetiska tester i avelsarbetet:

Genetiska tester är ett utmärkt verktyg i avelsarbetet för bättre hälsa hos våra hundar, förutsatt att dessa tester är tillförlitliga, relevanta och används på ett klokt sätt. Uppfödare och hundägare bör noggrant utvärdera nyttan med och konsekvenserna av ett genetiskt test innan detta utförs. Risken med ett ensidigt eller överdrivet fokus på DNA-testresultat är att andra viktiga åkommor eller egenskaper hamnar i skymundan. SKKs avelskommitté vill understryka vikten av att man i avelsarbetet utgår ifrån hur vanligt förekommande och hur stort kliniskt problem en sjukdom är, snarare än att utgå ifrån vilka tester som finns tillgängliga. Om en sjukdom inte utgör ett kliniskt problem i rasen och/eller det DNA-test som erbjuds för denna åkomma inte anses tillförlitligt är det bättre att avstå från att testa sin hund. Risken är annars att avelsbasen begränsas på felaktiga grunder, eftersom du som uppfödare är skyldig att ta hänsyn till testresultatet i ditt avelsarbete. Det är viktigt att ha i åtanke att hundavel handlar om mycket mer än enstaka sjukdomar, och att genetiska tester, även om de idag är många, inte ger hela bilden.

Checklista för provtagning – DNA-tester som SKK registrerar

  • Både svabbprov (obruten förpackning) och blodprov accepteras av SKK
  • I de flesta fall ska två blanketter fyllas i och undertecknas: Laboratoriets remiss samt SKKs DNA-remiss
  • Hundens identitet ska alltid kontrolleras av veterinären i samband med provtagningen
  • Se till att kliniken ansvarar för att skicka in provet tillsammans med laboratoriets remiss till aktuellt labb
  • Information om vilka DNA-tester SKK registrerar, accepterade laboratorier och remisser finns på skk.se

Länkar

DNA-tester för sjukdomar med autosomal recessiv nedärvning i avelsarbetet
De flesta DNA-tester som idag marknadsförs av olika laboratorium runt om i världen avser sjukdomar som styrs av en enda gen och där nedärvningen är autosomal recessiv. Med det menas att sjukdomen orsakas av en enskild mutation, som när den har nedärvts från båda föräldradjuren, medför att hunden blir sjuk. Ett DNA-test för en sjukdom med autosomal recessiv nedärvning ger svar på vilka genvarianter hunden bär på för just den sjukdom som testet avser. Testet klassificerar individerna som normala, anlagsbärande eller genetiskt affekterade.

En hund som får resultatet normal/fri har inte ärvt den sjukdomsorsakande genvarianten från någon av sina föräldrar. Den kommer därmed inte att bli sjuk på grund av just denna genförändring och riskerar inte heller att nedärva sjukdomsanlaget till eventuella avkommor.

En hund som bär sjukdomsanlaget i enkel uppsättning (d v s har ärvt mutationen från en av sina föräldrar) är anlagsbärare och kommer inte själv att utveckla den form av sjukdom som testet avser. Den kan däremot föra sjukdomsanlaget vidare till sin avkomma. Om en anlagsbärare paras med en fritestad (normal) hund kommer ingen av valparna att bli sjuk. En anlagsbärande hund kan därför användas i avel, men enbart tillsammans med en fritestad/normal hund.

En genetiskt affekterad hund har sjukdomsanlaget (mutationen) i dubbel uppsättning (från båda sina föräldrar) och kommer med stor sannolikhet att utveckla den aktuella sjukdomen under sin livstid. En genetiskt affekterad hund får inte användas i avel, även om den inte uppvisar kliniska symptom.