Rapport Irland

The Irish Kennel Club, Dublin 2022-12-03
Canine Health Conference 

Brachycephalic Breeds – A Way Forward

Sean Delmar, president of the Irish kennel club öppnade konferensen med alla framhäva att alla deltagare samt de som jobbar för olika raser strävar efter gemensamma mål.

De brachycefala raserna beskrivs vara en enkel måltavla utifrån diskussion kring hälsa, då allmänheten ges en bild av att de är ohälsosamma och sjuka. Delmar menar att hundar med stamtavla är viktiga och att det är upp till oss att sända ut rätt budskap kring vad som är en hälsosam hund till valpköpare och övriga samhället.

Domare i utställningsringen behöver utbildas i vad som är ohälsosamt och vad som ska premieras, för att inte ta på sig en roll som veterinär.

Delmar avslutar med att poängtera att den Irländska Kennelklubben och veterinärkåren arbetar tillsammans, vilket har identifierats som en framgångsfaktor.

Dan O’Neill, KC UK, ordförande i The Kennel Clubs brachy arbetsgrupp tar vid som näste talare. O’Neill inleder med att visa publiken två bilder; den ena med en stillasittandes fransk bulldog i en soffa och den andra en lekande labrador i vatten. Publiken tillfrågas vilken hund som är friskast? Han menar därefter att frågan inte kan besvaras utan vidare följdfrågor. Är hundraser präglade att utföra specifika arbetsuppgifter?

O’Neill diskuterar vidare att det oftast är svårt att ändra på en individs uppfattning. Många människor blir intresserade av brachycefala raser då de är gulliga, har stora ögon och mycket skinn – de har ett annorlunda utseende. Människan har avlat fram dessa raster och naturen kommer inte att förändra detta utan vi måste vara med och påverka framtiden.

Vidare framförs vikten av att samla in data för att möjliggöra utvärdering. Under presentationen framkom det att de brachycefala raserna har en kortare livslängd och vid varje genomgång av olika sjukdomar finns någon av de brachycefala raserna med som bland de mest drabbade. O’Neill berättar att ett vidare arbete sker kring att informera om andra hundraser för att öka intresset kring dessa. O’Neill avslutar med sin slutsats kring att situationen är komplex och att vi gemensamt måste arbeta för att komma ifrån det extrema hos varje ras, acceptera att det finns svårigheter och arbeta framåt.

Dr Jane Ladlow, veterinär och clinical leader the BOAS research group at Cambridge University
Text av Jane Ladlow MA VetMB, CertVR, CertSAS, DipECVS MRCVS
Översatt till svenska av Hanna Frank, Ledamot för Avel och Hälsa, MopsOrden

BOAS – Riskfaktorer och hur vi ska tänka i aveln för sundare andning
BOAS – Brachycephalic obstructive airway syndrome. Beskriver ansträngd andning som kan komma till följd av trånga andningsvägar i övre luftvägar. Hos mopsen inkluderar detta även knipta näsborrar, en lång mjuk gom, trång näshåla (septumavvikelse och överdrifter vid turbinatbenen, en smal nasofarynx (området ovanför den mjuka gommen) och ett mjuk kollapsande struphuvud och luftstrupe.


CT bild av mops med bra andning.                       


CT bild av mops med svår BOAS.

Eftersom orsaken till ansträngd andning kan variera mellan olika individer så skiljer sig de kliniska tecknen eller problemen för de olika hundarna. Dessa olika tecken kan vara:

  • Ljudlig andning
  • Motion och värmekänslighet
  • Sömnstörningar
  • Cyanos (blå toner i huden som följd av syrebrist) och kollaps
  • Uppstötningar, kräkningar och gasfylld tarm (fisar)

Andningsljuden blir vanligtvis värre när hunden blir upphetsad/stressad eller motionerar. Det är två olika ljud vi lyssnar efter. Det första är ett lägre tonläge (stertor) som vanligtvis är den mjuka gommen som vibrerar för att den är för lång eller för att näshålan/nasofarynx är blockerad.

https://youtu.be/iD0vWtjgCs0

Det andra ljudet vi lyssnar efter är ett högre ljud eller stridor som vanligtvis är ett tecken på att struphuvudet kollapsar på grund av högt tryck. Larynxkollaps är vanligare hos mopsar än hos engelska och franska bulldoggar. Mops kan också drabbas av kollaps av luftstrupen och huvudstammens bronker, även om vi tror att detta oftast är sekundärt till de övre luftvägsbesvären.

https://youtu.be/_dADh1gbExs

Eftersom BOAS är en funktionell sjukdom är det lättare att diagnostisera den med en vaken hund än att röntga den under narkos. The Respiratory Function Grading Scheme  (RFG) inbegriper en kort klinisk undersökning med fokus att lyssna på de övre luftvägarna före och efter en kort promenad.

Hundarna motioneras i 3 minuter i trav (ca 6,4 km/h). Luftvägsljud, ansträngning, ovilja att röra sig och extrema andningsljud noteras före och efter motion. Andningsljuden graderas i följande skala:

0 – inga alls
1 – mild (kan endast höras med stetoskop)
2 – måttlig (ojämn och hörs utan stetoskop)
3 – svår (konstant och hörs lätt utan stetoskop)

Även om detta system inte är perfekt, eftersom träningstoleransen kan påverkas av många faktorer som klimat/temperatur samt kondition så hittar vi de som i vila inte är påverkade men tippar över kanten när dem motioneras eller blir upphetsade.

Eftersom BOAS är en sjukdom där symtomen gradvis ökar är det klokt att testet utförs när hundens skelett växt klart och därefter vartannat år så länge hunden används i avel.

Hur föder vi upp friska mopsar
Att hålla sin mops i en måttlig BSC (Body Score Condition) är mycket viktigt. BSC vid 7 eller högre ökar risken avsevärt för BOAS. Vi har sett mopsar där BOAS förbättrats efter viktminskning. Vi tror att det kan bero på fettdepåer runt nacke/hals som resulterar i ytterligare tryck på luftstrupen och struphuvudet och orsakar kollaps.

Mopsar kan vara svåra att bedöma BSC på eftersom de ofta har hudveck runt hals och bröstkorg vilket kan förvirra. Vi rekommenderar att känna på revbenen i den caudala (bakre) delen av bröstkorgen och en uppdragen buklinje när du tittar på hunden från sidan samt midjan när du tittar på hunden uppifrån.

Jane Ladlow påpekade också eftertryckligt att korsning av raser ej var en problemlösare, då det var såväl teoretiskt som praktiskt omöjligt att kunna förutspå resultatet av en sådan avel, såväl hälsomässigt som mentalt.

Andra faktorer som hjälper att minska risken för BOAS hos mopsar är att titta på näsborrarna, att endast acceptera öppna eller milt knipta näsborrar. Gärna med en större öppning i toppen av näsborrarna. Tunnare och längre huvud (inklusive längre näsa) ögon som är riktade rakt framåt och med att undvika alltför brett mellan ögonen.

Herdis Hallmarsdottir, före detta ordförande i den Isländska Kennelklubben, inleder sin presentation med att konstatera att uppfödarna har ett mål; frågan är hur vi tar oss dit? De flesta uppfödarna följer en standard som berättar för oss hur en ras ska se ut och hon menar att seriösa uppfödare gör allt de kan för att föda upp sunda hundar som sedan registreras inom respektive lands kennelklubb.

Vad är då en rashund
Hallmarsdottir menar att det är en hund med stamtavla som kan registreras i en klubb och hunden ska kunna göra det jobb som den är framavlad till att göra. Dock menar hon att sättet att avla på kan förändras över tid.

Hallmarsdottir fortsätter sin föreläsning med att prata om BSI (Breed specific instructions): a tool to promote healthy dogs. Hon menar på att en hund i utställningsvärlden som premieras gång på gång används ofta i avel. Därför är det av största vikt att domare som dömer hundar är utbildade och pålästa om sina raser. Vidare beskriver Hallmarsdottir hur det går till i de nordiska länderna när en domare bedömer och placerar en hund samt efterarbetet med att domaren fyller i sin BSI-rapport.

Detta skapar ännu mer viktig data som i sin tur kan hjälpa de olika rasklubbarna i sin utveckling när det gäller sunda och friska hundar. Datan som publiceras är dessutom offentlig vilket gör att alla kan ta del av den.  Med detta sagt är det av yttersta vikt att alla samarbetar och att alla är pålästa. Alla hundar har rätt till en god andning, att kunna röra sig fritt, ha ett gott temperament, väga inom ramen för rasen och slippa allergier, ögonbekymmer och andra sjukdomar. Sjuka hundar hör varken hemma i utställningsringen eller i andra sammanhang men dokumenteras de inte finns de heller inte i systemet.

Hallmarsdottir avslutar sin presentation med att berätta om den Norska kennelklubben och rättsaken samt besluten som tagits angående Cavalier King Charles spaniel. Norsk kennelklubb var alla överens om att någonting behövde förändras inom rasen, dock avslutades förhandlingen i rätten med att rasen förbjöds. Hallmarsdottir berättar att detta i sin tur kommer leda till en massa oregistrerade hundar, inte till en långsiktig problemlösning.

Jorgen Hindse Madsen, ordförande i Dansk Kennelklubb berättar om olika rasstandarder och betydelsen av dessa. Publiken tillfrågas varför det är viktigt att bevara och skydda olika hundraser samt om det ens är nödvändigt. Hindse beskriver att det just nu sprids felaktig propaganda från djurrättsaktivister och att det därför är viktigt att skydda våra rashundar och rätten till avel av dessa.. Han berättar vidare vilken stor påverkan olika veterinärer har i olika länder, främst i Europa.

Han ställer publiken frågan vad FCI kan göra och kommer själv fram till att svaret är inte så mycket. De tillsammans med uppfödare kan dock arbeta för att behålla och utveckla rasstandarder vilket är ett omfattande arbete över tid. Däremot menar han att om inte alla arbetar inom samma ram och mot samma mål är det verkningslöst. Samarbetet behöver sträcka sig över gränser mellan uppfödare, domare, veterinärer, forskare och regering.

Dr Claire Corridan, veterinär, avslutar dagen.
För henne var det viktigt att visa på att uppfödare har stor kunskap om sin ras och hon menar på att ett gott samarbete tar oss framåt i frågan om sunda hundar. För Corridan var det viktigt att ställa sig frågan tillsammans med sin publik ”hur jobbar vi vidare? Vi ser problemet men hur tar vi oss framåt?” Hon menade på att det behöver finns riktlinjer för alla involverade; utställare, uppfödare, domare och valpköpare.

Alla talare för dagen hade en gemensam ståndpunkt – samarbete. Klubbarna behöver arbeta vidare med gemensamma mål och det internationella utbytet behöver bli mer omfattande. Ett arbete som behöver utvecklas och hålla rätt riktning, något vi inte kan ducka för. Utmaningarna behöver vi ta oss an direkt vilket vi gör bäst genom ett bredare och tydligare samarbete.